Vi sitter nu i en etta på 39kvm, och vettefan hur vi ska få mer plats. Vi behöver ytor för nya saker som snart ska inhandlas och hur i helskotta gör vi då? Loftsäng har vi gått igenom, men med vår takhöjd blir det svårt att sitta upp i den. Har man den lägre så blir det konstigt under den.
Så, hur är det smartaste sättet för "compact living"? Just nu är vi inne på bäddsoffa, men fan, vad vissa är dyra! Vill ju inte "byta ner oss", när vi redan har en alldeles för liten 120-säng.
Någon som bor sådär praktiskt smart i en liten lägenhet som har några tips? Google kommer ju med massor av förslag, men det ska ju inte kosta skjortan att fixa heller.
Kan ju tillägga att Roomservice, Äntligen hemma och Bygglov redan är kontaktade, haha!
Puss

Jävligt, jävligt JÄVLIGT dåligt med bloggande nu. Men det är så himlarns mycket som händer. Både i livet och runt omkring. Först och främst har jag fått jobb, undersköterska på ett demensboende. Gått introduktion i två dagar nu och allting har gått jättebra, och jag trivs som fisken i vattnet! Kollegorna är skitroliga, har skrattat varje dag, de boende är gulliga och relativt lugna, och det är en fin och trivsam miljö!
Sen har ju knoppar börjat slå ut också, vilket gör saker lite lättare när man ser allt det gröna. Däremot så börjar jag redan längta till höst och vinter. Varför får ni veta sen ;)
 

Menmen. Nu har ni fått en liiiiiten pytteuppdatering över vad som händer i mitt liv just nu.
Nykter sen en vecka tillbaka är jag också, vilket är en jävla bravad för min del! Känns konstigt, men ändå skönt. Ser saker mycket bättre.
Däremot vill jag ha en bira på tisdag (min födelsedag, yeey^^) och sen vill jag sitta på en pub i London om två veckor, i solen med en iskall.
Så så ser det ut på den fronten!

Maj är en fullspäckad månad här hemma, med massa möten, jobb, utflykter och mys!
Håller tummarna för allt allt börjar lösa sig i livet nu. Det vore så jäklarns skönt!

Puss /J

Bruttan är ute och hämtar kompisar, och jag får lite bloggtid.
Mormor kommer hem imorgon, och idag har jag och frugan dammat av allting. Min mormor är "bara" 60 plus, men hon orkar faktiskt inte så mycket. För några år sen hade hon cancer, hennes man (min morfar) var sjukligt överviktig och lämnade inte hemmet på flera år. Nu är han bortgången (som ni som läst kanske vet) och mormor vet inte riktigt vart hon ska börja.
Hon är frisk. Hon har inga större krämpor än alkoholism och depression, men hon skulle kunna mer (om ni förstår vad jag menar?).
Hon är en jävla fucking satans krutmormor, som är aktiv, underbar, har bra humor, kan prata om allt, etcetc.

Men hon har gett upp litegrann. Min morfar tog så mycket energi från henne under tiden då han levde (blöjbyten etc), och nu när han är borta så vet hon inte riktigt vad hon ska göra. Hon har liksom lagt ner sig själv i så många år, och när hon nu har tid för sig så vet hon inte riktigt hur hon ska disponera den.
Barcelona var däremot ett jävligt bra steg i rätt fortsättning!

Därför tog jag och frugan en storstädning idag och dammade satan! Det var centimetertjocka lager på vissa bokhyllor, som ingen har orkat göra.
Detta (för mig) kändes som en självklarthet efter allt hon gjort för mig, men jag hoppas verkligen att HON också märker hur andningen blir bättre, att allting känns lättare, att det luktar fräschare.
Men det får vi ju se imorgon.

Puss

Passar på att skriva lite medan älsk är ute och hämtar Tony och går på systemet :)
Men vadsjutton ska jag skriva om?
Well... Dagarna går jävligt segt här just nu. Känns som att jag bara väntar ut dagarna tills vi kan flytta hem igen. Även fast det här är som ett andra hem för mig, så har jag ändå hemlängtan till mitt riktiga hem. Där alla mina kläder finns (frugan var så ego i fylle/panikpackningen att jag fick med mig ett par trosor, en tröja och ett par strumpor, men själv packade hon sina grejer så hon hade).
Lite småtjurig är jag när jag fåt gå omkring i mormors gamla stora t-shirtar.
Ingen rakhyvel har vi heller, ingen nagelfil...
Så ni kanske förstår varför jag helst skulle vilja vara hemma just nu.

Anyhow, nu dyker de snart upp igen, med booz så det räcker hoppas jag. Pöss

Nej skärpning på mig nu. Men ni vet, när man är ute och ränner hit och dit så sitter man liksom mindre vid datorn.
Idag fyller äldsta lillasyster 19 år, och vi ska till Mamas & Tapas på Kungsholmen och fira lite. Ska bli mysigt :) På fredag kommer vovven hit också, eftersom mormor åker till Barcelona med mamma, hennes man och mina systrar. Kände att min ekonomi inte alls är med på att resa 2 ggr den här våren, även fast båda resorna skulle bli "gratis" då det inte är jag som betalar dem.
Jag vill ju liksom ha lite fickpengar.

Sen fick jag också veta att min enda, och starkaste referens på CV:t, inte vill ställa upp just nu då hon är mammaledig. Så nu måste jag komma på en bra referens, vilket är lättare sagt än gjort.
Fasiken också....


/J

Madonna på högsta volym, dammsugit, rökelser, vädrat.
Ibland kan lördagar vara väldigt sköna!

Inte mycket som hänt sen sist. Har egentligen inte haft någonting att berätta (som kan tänkas vara intressant för allmänheten).

Men i korthet:
Jag har sått en potatis i en burk i vardagsrumsfönstret.
Jag och älsklingen har också sått lite kryddor och planerar att plantera morötter och rödisor i trädgården (när snön försvunnit).
Jag har haft en arbetsintervju, och har ännu en nu på tisdag (håll tummarna).
Vi har möblerat om lite här hemma, och det är skönt.

Eh... Well, nu ska jag ta och tända lite ljus och vänta på att älsk har duschat klart.

Puss

Jag älskar mitt fruntimmer. Hon är över allt världens finaste, hon är min ängel. 

MEN...

Jag har en intervju på torsdag, personlig assistent till en fyraårig autistisk flicka.
Frugan har varit både personlig assistent och barnflicka och jag frågade henne om råd.

Fick jag nåt bra svar? NEJ!

Jag frågade henne: "är jag inte pedagogisk?" (jag är gammal scoutledare, plus har en syrra på 9)

Hon svarar "nej".

Hur fan får jag upp självförtroendet tills på torsdag nu liksom? I skrivande stund vill jag bara lägga ner och dö, jag trodde att jag var bättre än så.

Idiotiska, snygga, underbara flickvän....

Hur ska man ställa sig till ex som man har på facebook? Jag har några stycken. Eller ja, just nu bara två som jag kan komma på iaf.
En har gift sig, en är sambo-isch (vet inte riktigt), en har fått barn, och en kallar sig inte längre för "hon". 

Saker förändras så fort liksom. Och hela bunten med ex har för länge sen gått vidare, och likaså jag. Frågan är bara: tar jag bort dem?
Nej jag gör ju inte det. Visst, jag kanske borde (ur flickvänsperspektiv), men liksom....
Människorna har ju faktiskt varit mina vänner också! Ska jag då ta bort Jakob som jag var "tillsammans" med i en vecka i mellanstadiet?

Nej, nån måtta får det vara.

Däremot gamla knull... Vet inte om det egentligen är bättre eller sämre, men när det bara har varit rått, djuriskt sex och inga känslor. Ja, då "delejtar" jag människan. 

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och leta fram cashen så jag kan köpa cigg!
Pöss!

När jag försöker somna så kommer jag på så jääääävla bra grejer jag skulle kunna skriva om här. Allt från hypotetiska frågor, till politik, till humanitet, till bara blaj. Men sen när jag väl sitter här vid datorn så är det som att allting bara låter fånigt.
Ta till exempel igår, jag och frugan kollade på "Tvångstankarna styr mitt liv" innan vi la oss, och såklart så börjar det snurra i huvudet när jag ska sova. Kom på en massa saker man kan skriva om tvångstankar, OCD, och andra sjukdomar (som jag själv inte lider av). 

Låter hemskt, men vad sjutton ska man sova på då, om inte den tanken att "folk kanske har det värre än jag?".
Somnar jag i mitt egna liv så kan drömmarna bli ohyggligt otäcka!

Puss

Min brutta friade till mig när vi bara hade känt varandra i ett halvår.  Töntigt kanske, men det har faktiskt varit jävligt rätt från första början. Vi skrattar, knullar, kysser, myset, äter, andas, älskar, vad mer kan man begära?
Vi träffades (fånigt som det är) på Nivå22, av en ren slump. Jag var "typ" nysingel (halvår) och hon satt med sin dåvarande tjej. Av nån jävla anledning kom en av personalen där och sa till mig att "hon där (pekar) är flata". Och full kastrull som jag var så går jag direkt och sätter mig bredvid och börjar snacka. 
Kan ju tillägga också att hennes dåvarande var väldigt beroende av droger, så egentligen har jag inte så himla dåligt samvete, men lite sitter det i bakhuvudet att "man tar inte nåns tjej".
Anyhow. Jag började tänka på det nyss, när jag upptäckte att jag hade tappat min ring på golvet igår. Jag tar i princip aldrig av mig den, men nu hade jag tydligen gjort det.
Hon är verkligen mitt allt. Hon gör allt för mig, och jag gör allt för henne. Vi är fan som ying och yang, Batman och Robin, Tintin och Milou, Helan och Halvan (jag är Halvan). Min underbaring i vått och torrt. Love of my life.

Små händelser som gör att man märker att man lever. Att jag kanske inte alltid sitter i skiten (eller ja, skiten förföljer mig). Men när älsk, som igår, försökte lära mig hennes gamla kampsportsknep, så blir jag helt varm i hjärtat. Visst, hon är 12 år äldre än mig = hon har ju en del i bagaget. Men det har också jag, och att kunna dela allting med varandra gör allting så bra!
Sen är hon snygg också, det får man inte glömma! (bilderna i albumet gör henne inte rättvisa)

Puss på er, jag hoppas ni hittar en (om det ens är möjligt?) lika bra kärlek som jag har hittat! Hur träffade du/ni/nån sin partner?