Klockan blev fem måndag morgon och krampen tog över. Smärtan gick mig upp till halsen och tillslut klarade jag inte av det, och började spy. För dryg 6h sedan, fick jag behålla min första bit mat sedan dess. 

Att vara sjuk, och bli uttorkad och inte ha någon energi kvar i kroppen, det får en att inse hur äckligt svag man kan bli. Hur man varje timme kan brytas ner, bit för bit, för att tillslut ramla ihop, och då måste ringa 112.

Men nu, när jag kommit hem och inser hur illa ute jag varit, där 6l vätska som sprutats in i min kropp bara lyckats försvinna för jag är så uttorkad, där jag måste ha stöd för att kunna gå på toaletten, där ett toabesök tar alla rkafter jag har i mina ben att när jag lägger mig i sänge igen så krampar dem, att fan jag är rätt stark normalt ändå. För trots att min kropp bröts ner i bitar varje timme, lyckades jag ta mig igenom det med hjälp av en jävligt snygg sjuksköterska, ett gäng underbara vänner, en stöttande familj på avstånd, och lite jävla envishet.

Men jag är inte längre odödlig. Jag kanske måste börja inse det nu. Det kanske är dags för den snart 20åriga busen i Umeå, att inse att jag faktiskt kan dö. Kroppen har gång på gång bevisat för mig att jag inte är odödlig, att saker händer mig med, men nu var det så uppenbart. Jag satt och tittade på One Tree Hill, Peyton säger: Det känns som att varje gång någonting bra händer så måste något hemskt hända, för att ställa allt tillrätta igen.

Och det är ungefär så mitt liv sett ut. När något bra händer mig, kommer käftsmällen. Min pappa kommer i helgen, för att flytta hit. När han var här på besök i våras, var han här för att söka till ett jobb han verkligen ville ha. Och tänk er, att gå och veta att det är 7 YNKLIGA dagar kvar, tills den man ni älskar mest i hela världen, den man ni ser upp till mest, och den man som utan tvekan är den som ger dig mest trygghet, ska flytta 110 mil, för att sedan bo i samma stad som dig. Du kan cykla till honom, möta honom för en fika, äta mat, råka dumpa lite kläder i hans tvättkorg och få dem gratis tvättade. Hur fint som helst! Och så bara pang, dags att spy.

Men jag är helt enkelt inte odödlig. Jag säger åt alla mina vänner att vara rädda om sig, överbeskyddar dem mot farliga ting, åker tvärs över Sverige för att skydda dem och skulle slänga mig framför ett tåg för att rädda dem. Samtidigt som jag glömmer bort mig själv i detdär. Men nu, har jag nog lärt mig min läxa, skulle jag tro. För fyyyyyffaaaaaaan vad fina vänner jag har. De tinger konstant för att veta hur det går, de skickar 10sms varje dag för att fråga hur jag mår, ringer mina föräkdrar när jag inte svarar, och sen när jag kommer hem, då har de fyllt mitt kylskåp, skrivit krya på dig på spegeln, lämnat små fina lappar om att jag betyder massa, ställt in en cola i kylen så jag kunde dricka kall cola när jag kom hem, lämnat choklad på kudden och ja justde, tankat bilen.

Efter regn kommer solsken, brukar min bästa vän alltid säga till mig. Men idag när jag ringde honom, så sa han: efter regn kommer solsken, men ibland kan solen skina även om det regnar.

och fan så sant. Jag må inte längre vara odödlig då jag har förbrukat mina chanser till det. Men, jag har lyckats se solen skina fast det regnar. Ett under som inte händer speciellt ofta i verkligheten, men jag har svierges finaste omgivning som jag värdesätter så jävla högt.

Ni är mina stjärnor, glöm aldrig det.

Det kan verka som att dethär blir ett dystert inlägg, men jag ska försöka att komma med någon bra poäng i slutet.

Facebook kan vara världens bästa påhitt när det gäller att hålla kontakten och kunna stalka människor i smyg utan att de vet om de. Det är perfekt när du vill se vad dina kompisar sysslar med för de lägger antingen upp något eller blir taggade. Man kan titta på bilder, söka på nya vänner och skaffa vänner genom varandras vänner när man har något gemensamt. Sen kan man göra som min vän, hon såg en snygg kille på facebook, såg vart han var, gick dit och "råkade" bumpa in i honom. Nu har de varit tillsammans i 8månader. Häftigt, right?

Men sen kommer detdär facebook som man hatar. Där alla ens vänner byter från "singel" till "förhållande". Usch, det är så jävla jobbigt att se alla byta status. Och missförstå mig inte nu, jag är jätteglad över att alla mina vänner hittar kärleken, att de blir lyckliga och att allt känns så jävla bra! Men 3 veckor senare går det från förhållande till singel, och då lägger sig hela jävla världen i. Då tror alla att de har rätten att lägga sig i, för de såg det på facebook.

När man sedan har kommit till det stadiet att man gårr från förhållande till singel, alla har lagt sig i klart och alla vet nu precis vad det var som hände som splittrade på de lyckliga två, då kommer kommaöverfasen. Då är det oftast en av dem som har det extra jobbigt. Då ser man hur han/hon lägger upp bilder, statusar på hur bra livet är, medans man själv spyr av ilska och smärta. Sen lägger han/hon upp en fyllebild där den råkar kyssa någon, och ilskan och hatet växer hos den andra.

Men tanken var inte att hacka ner på facebook, för jag gillar det lika mycket som alla andra. Men det jag ville säga var att är du hon, hon dendär som sitter och tittar på hur lycklig personen är, utan dig. Hur du ser att någon annan tar över platsen som du en gång hade, och hur enkelt det är för personen att gå vidare.

Det betyder inte att du inte betydde massor, att du en gång var hela dens värld. Men det betyder att du måste gå vidare. Själv din stolthet, plocka bort personen som vän, och gå vidare. För om det är så ditt liv ser ut just nu, då vet jag utan att känna dig att du förtjänar bättre.

För att behålla hoppet om mänskligheten måste vi tvinga den framåt. Peaceout.

Jag har inte världens finaste jobb, jag har inte de mest glamorösa, svåraste, eller de mest respekterade jobbet i Sverige. Men vet du, jag bryr mig inte så mycket om du nedvärderar mig för att jag jobbar i en matbutik, för om du sätter dig i kassan en lönefredag med all stress, så ska du se att det är lite svårare än vad du tror. Men det var inte min poäng, det var en sidekick.. Jag har helt enkelt inte det jobbet som motsvarar min högsta nivå, min kunskapscirkel. Men det funkar, jag nöjer mig för jag trivs. Jag går till mitt jobb med ett leende, jag går därifrån med ett leende och jag ler under dagen. Jag må visserligen gå jävligt mycket på autopilot då jag säger samma ord, samma meningar, i samma ordning minst 300gånger på en dag.

Men sen kommer den där 301 kunden, som gör det så värt. Hur han ler, säger något vänligt ord, och hälsar trevlig helg.

När han sedan kommer tillbaka, och frågar efter mig, det är då man vet att man har gjort ett litet intryck. Det är min dröm, att få göra intryck och göra skillnad. Jag vet att jag gör nytta, att jag gör skillnad, och det blir så tydligt när man får höra det från arbetskamrater och kunder.

Sen kommer de dagarna då man verkligen inte alls ha orken. Då man känner att det man gör är meningslöst, för jag gör bara samma sak varje dag, dag ut och dag in. Stiger upp, går till jobbet, byter om och kopplar på autopilot. Kopplar på alla fruktkoder, som btw är nästan 120stycken 4siffriga koder, som vi ska kunna i huvudet. Tillsammans med drickor, toapapper, socker, osv. Kopplar på det minnet, sätter på leendet, och börjar upprepa mina vanliga fraser.

Hej!

Potatispåsen och lökpåsen får du gärna behålla i vagnen!

Var det bra så?

ooooch så en gång till på grön, kanon!

Vill du ha kvittot?

Tack!

Om och om igen, till varje kund. Sen handlar man det lilla man behöver, och åker hem. Duschar, sover och gör samma sak imorgon. Då känns ens liv ganska så jävla meningslöst. Är vi skapta för att gå på autopilot, kunna 120x4 helt onödiga sifferkombinationer, göra samma sak varje dag?

Men jag gör inte samma sak varje dag. Jag må säga samma saker varje dag, må göra samma sorts arbete varje dag, men eftersom jag möter olika människor varje dag, gör jag inte samma sak. Helt plötsligt faller någon ihop, helt plötsligt skär sig någon, helt plötsligt blir någon bestulen på sin plånbok. Något händer, något som inte hände igår.

Jag är inte meningslös, jag gör inte ett meningslöst jobb, men jag är min största fiende. Min hjärna är min största fiende. Den tar konflikter med mig som jag helst velat undvika. Den säger åt mig att jag inte duger, att det jag gör är meningslöst, trots att jag vet att jag är så jävla bra egentligen.

Så jag säger som den klokaste tjej jag känner, Johanna Skogh.

"Change the voices in your head, Make them like you instead."

Jag har haft så många olika blogginlägg som jag har tänkt skriva, för att dela med mig av mina tankar och känslor. Men sen så händer det helt plötsligt något som förändrar allt. Jag får ett galet positivt besked, eller ett negativt, och den tanken försvinner.

Men denna helgen, i söndagsmorse fick jag ett sådant fint samtal som gav mig ett riktigt lyckorus. Ett sådant lyckorus som man ibland känner att man förtjänar. Mitt lyckopiller ska flytta till Umeå, min trygghet ska flytta hit. Och även om vi kommer bo i egna lägenheter, så kommer det inte vara ett problem att ta en fika, käka ihop. Avståndet har krympt från 110mil, till samma stad, snart. Allt är inte hundra spikat ännu, men det lutar åt det.

Sen kom en lördagskväll med finfina vänner på en helt underbar utekväll med så mycket skratt att jag hade kramp i kinderna. Och sen kom kaotiska söndagskvällen, men en jobbig natt, en ännu jobbigare måndag, men en bra måndagskväll. Man kan använda termen: Det löser sig tillslut, livet ordnar upp sig.

För det är väl ungefär så det börjar kännas just nu. Att det kanske äntligen kan ordna upp sig, få lite stabilitet, få lite rutiner.

Och påtal om absolu ingenting, varför har människor så svårt att bajsa på jobbet, när alla människor bajsar? Skulle gå på toa idag, toan var upptagen. När han sedan kommer ut efter sådär fem minuter kommer ursäkten: Oj, ehm.. Det luktar skit där inne, Jens har varit där innan mig. Huvva!

Ändå bajsar alla människor, men det är lika jobbigt varje gång man måste göra det utanför sin egna lägenhet liksom. Word.

När jag har dendär sjukt tuffa dagen, stunden, då jag inte orkar.. Då behöver jag innebandy, really bad. Det är min trygghet. Då är det jävligt bra att jag bor i Umeå som är en innebandystad, där det är innebandy ganska ofta. Så även idag. Eftersom det blev lite för vilt igår vågar jag inte köra bil, så hoppar på den iskalla bussen. Går in i arenan, ser den fullsatta läktaren, och de otroligt peppade och nervösa killarna nere på planen som ska in och prestera sitt absolut bästa under de nästkommande 90minuter.

Det är distrikslagssm, för pojkar 17 och flickor 17. Jag är ursprungligen från småland, och en gång smålänning, alltid smålänning. Så självklart går jag till smålands match, p17. Det kan tyckas ointressant eftersom det är små pojkar med taniga ben, men det är sporten jag vill se. Hur billen går på ett snöre mellan alla spelare, och sedan in i nätet, jublet, glädjen, när stressen släpper.

När jag sitter där, och hejjar fram mitt littleland, börjar en pappa i publiken skrika: Jönköping *klappklappklapp* Jönköping *klappklappklapp.

Jönköping? Aha, han är pappa till en jönköpingspelare, för helt plötsligt ändrar han sig.. Oj, ber om ursäkt, SMÅLAND *klappklappklapp*.

Läktaren ger av ett litet skratt, men hakar sedan på. Och dessa pojkars föräldrar har alltså åkt hela vägen från småland upp till Umeå, för att se sina pojkar spela innebandy i 4 dagar. De får boka hotell som ni alla förmodligen vet, inte är billigt. De lägger en hel helg, bara för att stötta sina pojkar i Umeå. Det är då jag kan titta tillbaka på mina 3år i Växjö när jag spelade där. Min pappa kom, i 3år, på alla våra hemmamatcher. Han körde 14mil, för att sitta där, på 3e raden, 5 stolar från vänstermitträcke, för att applådera när vi gjorde mål, för att ta och riva sig i håret när motståndarna gjorde mål, för att när jag gjorde ett misstag, le mot mig och göra tummen upp.

Man kan säga mycket med ord, men det är handlingarna man kommer ihåg. Jag kommer aldrig glömma hur han körde bil, om och om igen, bara för att sitta där. Vissa helger hade jag 3 hemmamatcher, trofan han satt där på alla 3! Han var alltid där, alltid. Han klagade aldrig på att det var långt att köra, sent, tidig morgon. Han bara satte sig i bilen, och körde. Och det är det jag ser när jag sitter på läktaren, kärleken som barnen har för sporten, och föräldrarnas kärlek för barnen. Och det är de som är så fint, det är de som värmer så mycket..

Min far kom upp till Umeå för sådär snart 3 veckor sedan för att ha semester och bygga till en till stuga bredvid våran redan existerade sommarstuga. Mycket trevligt, tycker jag som sällan träffar min far. Då blir det att så fort vi är på samma ort så umgås vi så mycket vi kan, för jag älskar min pappa mycket mycket. Men detta medför problem, sömnproblem för min del.

Det är nämligen så att min far snarkar, högt. För en som bor ensam i egen lägenhet, van vid tystnad och bara kunna vakna av sina egna bravader eller telefonen, är det en omställning kroppen inte tycker om. Antingen sover vi i min lägenhet, eller så sover vi i stugan. På båda ställerna finns bara en säng, och en soffa. Jag får såklart ta soffan, då jag är yngst. Så min rygg som är van vid sin fina sultan får helt plötsligt ligga och gnugga soffa, med en hund, och höra en pappa som snarkar. Det är inte heller så att jag hinner somna innan han börjar snarka, för medans jag borsta tänderna har han redan somnat.

Öronproppar? tänker du förmodligen just nu. Då ska jag tala om för dig att jag har hörlurar i öronen, med musik, och det överröstas av hans snarkande. Sen, nu kommer det riktiga problemet.. Min mamma kom också på besök över påsken. Så de två trängs i sängen, snarkar om vartannat. Så först snarkar pappa, sen när han andas, då snarkar mamma. De hade kunnat starta en jävla snark-kör och turnerat världen över. Men icket, de ska tvunget ligga och snarka mig rätt i öronen.

Så ikväll, gör vi totalt motstånd, vi gör revolt! Vi tar och sover hemma hos mig, ensam. Och med vi, menar jag mig och mitt alter ego. Vi ska krypa ner i våran säng, under vårt täcke, och bara sova. Med en bruten tå och en värkande axel. För priset jag fick betala för att hjälpa pappa med att bygga, var att bryta tån. Highfive!

När man är fucking kär lever livet på rosor. Inget går fel, inget kan störa en för man somnar bredvid den man tycker om. Fan vad fint det är då! Sen kommer man till den dagen då¨det inte längre riktigt är så. Då man ser bilder, statusuppdateringar, sms, tankar.. Då går helt plötsligt dendär tokpirriga känslan till att göra en spyfärdig, känslen i armarna försvinner och man vill bara fucking dö.

Men vet du vad, då kan man antingen göra som jag och supa sig galet redlös och skriva ett blogginlägg om det. Eller så kan man banta ihjäl sig som 90% av sveriges befolkning gör när de går ur ett förhållande, jag kommer dit jag med, vänta ni bara! Eller så kan man bli helt jävla frustrerad och börja bråka.

Jag som varit relativt vit sen jag flyttade till Umeå har nog druckit sprit så det räcker fram till min kusins student i sommar, bara på ett par dagar. När den känslan vänder, från kärlek till sorg.. Fuck vad livet är en lång uppförsbacke då. Så, nu ska jag och Emelie fortsätta dricka tequila och ladda för jobb imorgon! Känns extremt tryggt när det tog oss ungefär 1h att få ihop detta med så få stavfel som möjligt! Skål och puss allaaaaaaaaa håmiiiiis.

Att ta steget ut ur garderoben var ett steg jag länge tveksade på att ta. Jag tror jag visste om det själv, tillsammans med mina närmaste vänner, i sådär 3år innan mina föräldrar fick veta det. Men jag var en sån som ville hitta dendär speciella tjejen innan jag tog steget, när jag visste att jag hade något att stötta det med. Jag ville inte bara slänga ut orden, I'm gay, och inte kunna stötta upp det. Jag ville säga att jag är tokig i dendär tjejen, hon som slår alla andra med hästlängder. Det var min plan.

Jag träffade många tjejer innan jag tog mig dit. Det var resor hit&dit, men tog nästan aldrig hem någon. Gjorde jag det var det som vän, inget mer. Jag föll aldrig dit, blev aldrig sådär riktigt kär. Sen tog jag hem en, och pappa råkade "komma på oss". Han gick inte in på två nakna kvinnor, så du inte tror det. Men han kom på det. Då, var jag tokig, kär, så det gjorde mig inget. Jag sa att jag tyckte om henne, men inte visste vad framtiden hade för oss.

Han hade så svårt att ta det, och mamma likaså. Det var några dagar innan jag tog studenten, så allt blev kaos hos familjen Gustafsson. Alla var stressade inför studenten, det var mycket som skulle ordnas inför den stora studentmottagningen och allt var bara kaos. De kunde inte titta på mig, prata med mig, och tog avstånd. Min syster visste om det, sen 1år tillbaka. Så jag hade mitt stöd. Men när jag flyttade i augusti sa jag till min far att han måste hantera det bättre, för det är såhär det kommer vara.

Jag har inte tagit steget att komma ut inför alla mina vänner, för jag är fortfarande singel och har inget förhållande. Jag har inte haft ett sedan i somras heller, och tänker faktiskt inte komma ut innan jag har ett. När jag väl har ett, tänker jag inte göra en stor grej av det. Det är som vilket förhållande som helst. Men det var inte poängen med dethär inlägget.. Poängen kommer här.

När jag var hemma i höstas och hälsade på min far, klagade jag över hur min bästa vän väljer sin flickvän över mig. Han svarar, utan att riktigt tänka sig för, Men du får också skaffa dig en flickvän och vara likadan tillbaka.

Shit, vilket steg! Jag var först skeptiskt till om han menade allvar, eller om han drev. Men kort därpå, senare på kvällen, frågar han mig hur det går med tjejen från stugan. Han säger att han tycker hon är trevlig, och att om jag är lycklig är han glad. Han har tagit steget, han hanterar det bättre, och han har börjat vänja sig vid tanken.

I morse hände samma sak igen. Han frågar vad vi har för relation, om hon är min flickvän. Eftersom jag är singel, as hell, sa jag att vi är vänner men vet inte vad framtiden blir. Då kommer frågan: är ni friends with benifits, eller bara vänner?

Okej, frågar han om vi ligger med varandra, eller om vi är vänner och ändå ligger med varandra? Jo, precis, han vill veta om vi ligger med varandra. Jobbig fråga, right? Men svarar lite diskret, nä vi är inte friends with benifits.

När jag står där framför honom då efter en sådan jobbig konvo, så bara väntar jag på det dömmande svaret eller det pinsamma som komma skall. Då tittar han på mig och säger: Hon är jättetrevlig och du vet att jag vill du ska vara lycklig, men du är bättre än såhär, du är bättre än att vara någons friends with benifits.

Min pappa har verkligen växt. Han har lärt sig hantera det, på ett bra sätt. Och för er som inte känner min familj, så ska ni nu få veta att min släkt är starkt kristna och så även mina föräldrar. De ska inte kunna acceptera detta, det ska inte gå. Jag trodde de skulle kasta ut mig, när de fick veta. Jag trodde världens skulle gå under, när de fick veta. Och det gjorde den, men den började leva igen. Och om min familj kan accpetera det, kan även din.

Men vad jag har lärt mig, under resan hit, det är att det viktiga är inte att alla dina vänner vet, men det är viktigt att din familj vet. För där kan man antingen få stöd, eller tröst. Jag förlorade mina föräldrar i juni när jag tog steget ut.. Men vad som hände senare var att jag vann min far.

Så ta steget ut, för att slippa den bördan. Du behöver inte bära fler än du måste. Och, som avslutning, jag älskar min pappa.

Jag kan vara den enklaste människan att underhålla som du kommer stöta på i ditt långa liv. Jag har så vansinnigt svårt att bli rastlös. Jag kan ligga i soffan i 3h och räkna knogar i trätaket, jag kan kolla på film, på film, på film, utan att bli uttråkad. Jag kan sitta knäpptyst bredvid dig i 2h utan att titta på dig en enda gång, och ändå inte ha tråkigt. När man umgås med mig, kan man göra precis vad som helst, utan att jag har tråkigt.

Det är lite det som gör att jag kan göra så många olika saker, men aldrig riktigt kunna ta initivativ till det. Jag är den som följer med dig på allt du tycker är skitkul, och jag kommer tycka det är minst lika roligt som du! Men jag är dålig på att ge förslag, då jag vill göra något som du vill, eftersom jag har roligt överallt. Trots att jag aldrig har tråkigt, kan roa mig på de mest konstiga ställen och sätt, så finns det vissa saker som får mitt hjärta att göra såna volter, att det inte riktigt går att beskriva.

Jag älskar sporten innebandy, utan att blinka kan jag säga att det är det bästa jag vet. Att se tio vältränade människor, eller inte alls vältränade människor, jobba tillsammans med en pinne i handen för att jaga en liten vit boll.. Kan på avstånd se meningslöst ut. Men när du tittar närmre så ser du att dessa 5 personer, med samma märke på tröjan, men olika nummer på ryggen, jobbar ihop mot samma mål. De är alla del av något större, men alla måste spela sin roll, alla måste lägga sin bit av pusslet. Det kan på avstånd verka som en rätt mesig sport, men om du skulle hoppa in i ett eliteriselag eller ett division 1 lag, kommer du att bli satt på plats. Det kräver extremt mycket benstyrka att vara köttklumpen längst bak då du måste jobba djupt med benen. Det är jobbigare än vad man tror!

Så även om jag aldrig blir uttråkad, finns det vissa saker jag vill göra mer än andra. Jag lyckades fixa fram biljetter till hela slutspelet här i Umeå, kontakter mina vänner, kontakter är allt. Jag har varit på alla matcher jag kunnat, sprungit dit direkt efter jobbet, kommit då försent så jag bara hinner se sista perioden, men det gör mig inget. För när jag står där, tittar på dessa spelare som satsar allt, ger allt, tillsammans.. Det är då jag inte kan sluta le.

När bollen går på ett snöre, utan att stanna, när alla vet precis vart deras lagkamrater är, och när den sista delen av kedjan får trycka dit den upp i krysset... Då jävlar reser sig håret på armarna. Det är då jag uppnår den där euforiska känslan, när allt går precis enligt planerna och det rasslar i nätet.

Jag blir sällan rastlös, jag har ofta trevligt och roligt och tycker inte mycket är tråkigt.. Men det finns få saker som når mig så mycket som dendär sporten. Det är där mitt hjärta är, det är där mina euforitabletter finns.

Åh, det bara ryser för hela ryggen när jag ser orden, tänker på orden, skriver ner dem. Jag känner hur det viker sig i magen, och jag mår illa. Samma sak är det varje gång mamma frågar mig: är du verkligen säker på att du är lesbisk?

GUDNEJ!! Mamma, jag är verkligen inte lesbisk. Du har inte rätten att kalla mig flata för att jag har känslor för en tjej, men ja.. Jag är gay.

Men jag är inte en flata, eller lesbisk.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna att de orden ger rysningar. Men jag vågar stå för det, just för att jag hatar när människor kallar mig det. Jag tror det beror på att flata, lesbisk, används som själord. Samma sak som bög, det används för att trycka ner en människa. Man använder de orden som något negativt, och det är något fel på en om man är det. Men det känns helt okej och säga att jag är gay, där har jag inget problem alls.

Det finns många som kallar varandra för flator osv inom gayvärlden, och gör det utan problem just för att man vet att det inte är illa menat. Men jag klarar inte av det. Jag kan inte säga att jag är flata, eller lesbisk. Annie frågade mig om jag var intresserad av någon, träffade någon. Svarade lite diskret att jo, jag träffar någon. När hon frågade vad han hette, svarade jag att det var en brud. Då kom den obekväma frågan: så du är lesbisk?

Nej, jag är inte lesbisk.. Men jag är gay.

Gay känns mer okej, mer bekvämt. Det känns inte som att det är något som är mer okej att vara. Det används inte lika mycket som ett negativt ord, det känner jag mig trygg att använda. Jag vet inte om det finns någon som känner samma, men om det nu skulle vara så att du inte vill komma ut pga att du inte kan säga att du är lesbisk eller mår illa av orden, been there done that! Men använd gay, det kommer ge dig trygghet, det gjorde det för mig.