Jag börjar den här fantastiska fredag med att få panikångest. Känns stabilt.

Det finns nog en hel del unsaid stuff där inne liksom. Och när man är stressad och kommer till dagis och får reda på att det inte alls är planerat att dottern ska vara där idag, så går liksom muren sönder lite. Too much. 

Jag kan ändå lite låta bli att skoja lite.

Ändå är det mesta så himla jävla bra och jag dör lite när jag tänker på hur bra det är, så bra är det. Så glad över allt är jag. Livet din gamle skojare, ironin i det liksom! 

Men när mamma apropå ingenting förklarar att ja.. skulle cancern komma tillbaka nu. Finns det ingenting att göra. Då är det ett faktum och man kan lika gärna lägga sig ner och dö. Jag har sett alldeles för mycket sjukhusserier, vart är statistiken, vart är siffrorna som ska få mig att känna att det finns en chans? Ingenstans tydligen.

Livet är liksom ingen rubiks kub, sorry, jag försökte, det gick inte. Jag ger upp. Det finns en lösning på allt. Jag kan lösa min rubiks kub på några minuter. Kan jag, så kan du. God damn it!

För att Lisa säger det hundra gånger bättre.

Jag gillar att jag väljer att skriva ett mycket viktigt blogginlägg istället för att sova. Klockan är ju bara 3:30 liksom. 

Men jag känner ändå lite såhär...

NÖJD. Känn känslan liksom.

Allt är liksom bra. Ja ok, när man börjar tänka på dom dåliga sakerna så är dom ju där också. Som att jag använde min permanenta penna på min whiteboard idag. Lyckat. Eller att Ylva-Li gav mig en teckning på en hund som hade drunknat, man börjar genast ifrågasätta sina föräldraegenskaper.. :P

Och att socker-sofie är borta i flera dagar när jag är ledig och har massa tid. Eller att jag hämtade mamma på sjukhuset idag. Men och andra sidan fick hon ju komma hem för att hon mår bra. Och det är ju bra. Och Sofie kommer tillbaka. Det är bäst <3

Jag hade den bästa helgen på länge. Ja, ok. Sen min födelsedag kanske. Men det här var bra på ett mer stabilt plan, vilket juuu känns bra.

Och det är svårt att beskriva min glädje över att ha fått tillbaka min gamla superbästis. Vi hade en paus på 2,5 år och nu är vi kompiz-tillsammans igen. Som om inte en dag gått. Det är helt sjukt. Helt sjukt bra.

Jag har satt i en liten ring i min septumpiercing som jag i princip aldrig har något i. Och det känns okaj, lite kul. Även om mitt hål är väldigt töjt och ringen hänger och slänger. Jag menar, vem vill inte veta vad som händer med min näsa?!

Och vill du veta alla såna här viktiga händelser i mitt liv, fast i bilder, så kan jag ju rekommendera min nya instagram; Hamsterdans . MJAU!

OCH jag har gjort en mintgrön sailorklänning. Som jag dessutom broderat lite på. Sällan är jag så nöjd ärligt talat! Mjau igen, på den!
Det är synd att jag aldrig använder all kunskap jag sitter inne på, och som sakta men säkert tynar bort där inne. Jag borde sy så mycket mer, herregud.

Som om det inte räckte med bra grejer nu så kan jag ju meddela att jag ser sjukt mycket fram emot gaymode-festen i stockholm den 9/6. Den borde ju ingen missa! MJAUUU!

Ps. att sommaren är på ingång skadar inte heller. <3

Tralala ibland känns livet liksom lite nere. Då tänker man på sånt här och så känns det genast jävligt mycket bättre. <3

Det är ungefär så smörig jag ska bli idag.

Idag är en bra dag, idag är en dag då jag får gjort saker. Inbillar jag mig. Äsch lite har jag fått gjort, och det är mycket tid kvar. Jippie! Jag ska ska ska få skrivit lite bra texter också. :P

För övrigt ser jag fram emot Milk på lördag, det kommer bli hur fint som helst. Wiho! Kom och parta hörni!

Det skadar ju inte att lyssna på billboard-listorna 58-61 och skaka rumpa som fan halva dagen heller. ^____^

Jag ser ut som en ledsen blåsfisk.

Ni vet, när man inte är på topp så kan allt kännas rätt jävla jobbigt. 

Men jag försöker ta ett djupt andetag, eller sjutton, och tänka att det blir bättre. Framför allt har jag hela livet på mig. Vilket inte egentligen säger något eftersom jag kan dö imorgon teoretiskt. Men förhoppningsvis ska jag ju leva ett rätt bra tag till. 

Vi har hela livet. Det gör inget,... dagar, veckor. Det går fort. Det gör ont men det finns alltid något bättre på andra sidan, och dit kommer man ju alltid till slut. 

Ja alltså. Jag försöker. Jag säger inte att jag köper grisen i säcken här.

Just nu hade det bara varit fint att hoppa på ett plan och åka vart som, bara åka, upptäcka, uppleva. Jag och du. <3

Jag borde vara lite glad ändå. Dagen började med mysfrukost med en av mina bästa vänner som med tårar i ögonen utbrister "Det hade aldrig gått utan dig Jenny!". Känslan att hjälpa är rätt fin ändå.

Nu är det dags att sova, det är ju tyvärr en dag imorgon också. Ännu en.

Det sämsta jag kan göra när jag är helt uppochner är att skriva. För jag menar det egentligen inte. Jag är varken dum i huvudet eller manisk, jag lovar! Jag intalar mig om och om igen "det blir bra, allt blir bra, bort med dåliga tankar, in med nya fina tankar". Haha att få ner några vettiga meningar är svårt.

Jag har tagit hela veckan ledigt. Gick hem från jobbet och orkade inte. Bristningsgränsen liksom. När allt kommer ikapp. Och det går ut över allt. Massa saker som inte alls borde påverkas. Eller som jag inte vill påverka.

Men nu har jag varit i sommarstugan hela veckan och bara sovit, ätit, vilat, lekt, lagat mat, vilat, ätit, sovit, lekt, sovit lite till. Underskattat! Då är det skönt att komma tillbaka till verkligheten på söndag.

Jag vill bara ligga i din famn. Sådetså! Sofie <3

Döden. Den är liksom alltid där. Någonstans.

Senast imorse sa Ylva-Li att hon inte ville dö för att hon älskar ju mig! 

Även små människor tänker på döden. Minst sagt, Ylva-Li tänker nog en hel del på det.

Mamma är ju sjuk och jag tänker inte ropa hej förrän vi är där liksom, men för första gången lät hon uppgiven igår. Sänk aldrig garden, ge inte efter. Låt inte sjukdomen sluka dig!

En vän till familjen dog i helgen. Han var i samma ålder som mamma, 50-55 år typ och upptäckte sin cancer samtidigt som mamma. Det gick hur fort som helst. Och det är då man inser att mamma kan försvinna. På riktigt. Hur skulle livet se ut utan mamma?!

Det är ju min mamma vi pratar om... den finaste man kan ha! Tänk om mina barn (förutsatt att jag får fler, Ylva-Li är ju så stor att hon förhoppningsvis får stående minnen från den här tiden) inte får träffa sin mormor. Om hon inte ska vara med och planera kommande jular, födelsedagar, studenter, bröllop, resor och semestrar tillsammans.

Orkar inte hantera. Men jag är glad för det jag har. Nu.

Mamma lever nu. Jag har en fantastisk dotter och den finaste flickvännen man kan tänka sig.

Seize the fucking day!

Låtom oss göra något vackert av tiden vi har. Det är det enda vi kan styra över. Nuet.

Igår fick jag ett sms tidigt på morgonen från min mamma som skrev att hon låg på sjukhuset med feber.

Om du läst min blogg eller min krönika (http://gmode.se/2011/12/19/all-i-want-for-christmas/) så minns du kanske att min mamma har bröstcancer. Jävla skitcancer.

Man har ju sett cellgifter på tv, hur man sitter där i timmar och har tråkigt och sedan går hem och spyr. Så när hon började med cellgifterna i vintras och hanterade det så bra man bara kan, nästan helt utan biverkningar, kändes hon ju nästan inte sjuk. Hon tappade sin enorma hästsvans som gick långt ner på ryggen, men hon tappade aldrig humöret, och modet.

Nu har hon börjat med tuffare cellgifter som bryter ner hennes benmärg. Benmärgen producerar vita blodkroppar, vars uppgift är att försvara kroppen mot infektioner. Så nu är hon som indianerna var 1492 när Columbus kom till Amerika och urinvånarna dog som flugor eftersom dom inte hade något immunförsvar alls mot européernas märkliga sjukdomar.

Så när mamma får feber, kan det vara en infektion. Som är potentiellt dödlig. Minsta förkylning är rena pesten. Så då får man åka till sjukhuset. Och man får inte hälsa på, för då kommer man med nya bakterier.

Lyckligtvis är hon hemma igen. Febern har gått ner, hon mådde mycket bättre idag. Peppar peppar. Tills nästa kur om två veckor. Det känns lite som en never ending story. Och jag har inte riktigt fattat att den här berättelsen kan få ett jävligt dåligt slut.

Think happy thoughts!

En go blandning i dagens gottepåse alltså. 

Urk, det får mig att tänka på godis och godis har jag ätit alldeles för mycket dom senaste dagarna.

Som tur är har jag tränat idag och ska träna imorgon, så jag ska nog överleva även om det är knappt :P

Idag var helt kolossalt dåligt väder. Jag ville inte lämna sängen och jag ville inte ta bussen (så jag tog bilen :P) och jag ville ingenting. Mer än ligga under mitt täcke och äta onyttigheter. Men jag var ju tvungen att jobba, duh. Så istället piggade jag upp Linnéa och mig i butiken med att titta på youtubefilmer från olika bergochdalbanor. Jag har liksom hittat the place to be. Jag måste dit. Typ många gånger. Av någon anledning tyckte någon att det här stället skulle ligga i Ohio, men det har itne hindrat mig. Dom har världens högsta och längsta och snabbaste bergochdalbanor. <3

Och jag dör, bara av att titta på filmerna. Det ryser i hela kroppen. Jag blir alldeles nervös. Och full av gåshud!
Och typ sugen att ta ett telefonlån och åka imorgon ^____^

Men tyvärr (tack och lov?) har jag lite mer vett i kroppen än så. Så jag väntar lite. Med betoning på lite. JAG MÅSTE DIT. IGÅR. Stället behöver mig. Jag känner det. Vi behöver varandra. 

För övrigt filmar dom under nån aktivitet, så kan man köpa filmen sen. Vem fan vill ha en film där man ser helt jävla galen ut? Jag vet inte. Inte jag :P

Nog om detta. Jag vill ju inte skrämma bort er :P

Jag har precis sett sista avsnittet ever av One three hill. Denna fantastiska serie som följt mitt liv hur länge som helst! 9 år liksom. Herregud. Sen att dom senaste säsongerna liksom inte går att jämföra öht med dom första, det hör inte hit. Jag älskade ju Peyton mest liksom. Men nu är det slut. Och det var bra. Jag gillar inte när man inte förstår att korven liksom har två ändrar. Deal with it. 

Jag känner för övrigt på mig att den här sommaren kommer rusa förbi. Jobbigt.. den har ju inte ens börjat :P

Och jag skulle ligga i sängen för 30 minuter sen. Det går bra nu! (•‿•)

Det är ett faktum, jag har ätit av den förbjudna frukten. Aja baja Eva. Jag är högst medveten om nakenhet osv. Som alla andra vuxna människor med andra ord.

De som inte alls har dom här spärrarna är barn. Det kan bli både väldigt roligt och pinsamt.

Vad svarar man liksom...

"mamma eller hur att jag kom ut ur din mutta när jag var liten?"

"....mmm....."

"jag tyckte din mutta var som en rutschkana!"

Jag dör. Vad fan säger du liksom... Jag önskar jag kunde säga det samma men jag minns tyvärr dom där 28 timmarna bättre än du älskade plutt! :P

Och så mutta. Min mamma sa det alltid när jag var liten. Det går ju inte ha en relation till sin mutta. Det låter som en finsk liten mus i en barnvisa.

Jag önskar jag kunde känna mig bekväm med något ord när jag pratar med barn. Men jag gör verkligen inte det.

Jag önskar man inte behövde prata sex & samlevnad öht. Haha.

Jag bävar för vad hon kan slänga ur sig imorgon när vi ska till badhuset. Skitunge! <3

Som om jag bad om det, 5 minuter efter att jag skrivit det här inlägget undrar hon varför mina lår är dallriga. Well thank you! :P

Det här är väldigt komiskt. Det tog mig fan flera månader att fatta att det är thrones, inte thornes. IT ALL MAKES SENSE NOW! Hahahah. 

Iaf, idag börjar det. Säsong 2. <3

Jag som skulle plugga som en ordentlig liten gnu idag, men jag har helt plötsligt tappat all energi. Känner mig helt seg i huvudet. Det var väl högst onödigt. Men jag har 3 timmar kvar tills min lektion, så det är lugnt. Typ. :)

Helgen har varit jättefin. Syster är här från Norrland och det har varit mysigt, mamma och pappa fick träffa socker-Sofie och alla var glada. Finast var min farbrors fru igår, när jag berättade om Sofie och hon undrade hur pappa hade tagit det, så tillade hon "du får tänka på att dom är gamla, man får ge dom lite tid!". "Du ska tänka på dig själv, det är du som ska vara lycklig!"

Inte för att pappa tagit det dåligt alls. Men ändå, det var fint ^^

Nu får jag sluta fåna mig och råplugga. Kinesiska tecknen, här kommer jag!